Dessa så kallade små tyranner är ständigt krävande, konstant missbelåtna med vad de får och har en aldrig sviktande förmåga att dra till sig uppmärksamheten i varje sällskap. Man kan inte låta bli att bli irriterad på dem och känna sig tyranniserad av dem.
De verkar asociala, egoistiska och självupptagna och saknar helt lyhördhet. Ett sådant beteende är naturligtvis, som allt destruktivt beteende, ett symtom på hur familjen fungerar, och det är ett allvarligt symtom! Om det tillåts utveckla sig tills barnet blivit äldre än 4-5 år är det verkligen fara å färde.
Gränser för demokrati
Vi möter ofta dessa barn som medlemmar i för övrigt ytterst välfungerande familjer där de vuxna är mycket medvetna om sin föräldraroll och har tänkt en hel del kring den. Helt generellt kan man säga att fenomenet beror på en olycklig tendens att förenkla komplicerade frågeställningar. Det är något som ofta händer när en attitydförändring håller på att ske samhället eller när experter går ut med nya rön.
Under de senaste tjugo åren har vi sett ett besläktat fenomen som kännetecknas av uttrycket: ”Barn måste få en förklaring!” Denna paroll blev formulerad av en generation som uppfostrats huvudsakligen med förbud och påbud och som därför förståeligt nog hade saknat förklaringar till dessa.
Det var en bra och kärleksfull idé, men som så mycket annat blev den alltför förenklad. Resultatet är tydligt för var och en nu tjugo år efteråt: en massa barn har blivit ”förklaringsnarkomaner”. Oavsett vad man säger till dem svarar de: ”Varför det?”, och man kan nästan vara säker på att de antingen inte intresserar sig för svaret eller använder det mot den som har svarat.
Även de vuxna har missbrukat idén. Det har förekommit mycken manipulation och förförelse av barn i den heliga förklaringens namn, vilket haft sin grund en allmänt positiv och tillmötesgående inställning som säger att barn ska ha medinflytande när det gäller deras egen situation. Barn ska inte tvingas och föräldrar ska inte vara diktatorer – och skam den som tänker illa därom!
Problemet är bara att man i dessa familjer går till motsatt ytterlighet: barnen blir diktatorer och föräldrarna mister så att säga sin rösträtt.
Också denna form av omvänd polarisering har vi sett tidigare under psykologins historia. Då man på 1930-talet blev klar över att barn som oupphörligen blev kritiserade av sina föräldrar (och andra vuxna) blev osäkra och tappade självförtroendet, drog man snabbt slutsatsen att det rätta då måste vara det motsatta: att barn skulle ha beröm! På kuppen missade man att barns självförtroende kan ta lika mycket skada av beröm som av kritik.
Om något är olämpligt därför att det är svart betyder det alltså inte nödvändigtvis att den lämpligaste färgen är vitt. Färgspektrum innehåller många nyanser och när det gäller att förhålla sig till andra människor finns det användning för dem alla.
Jag kan ta ett exempel. Helt nyligen hade jag nöjet t tala med föräldrar som hade ett så kallat tyranniskt barn. Dottern var knappt två år och drev dem
Till utmattningens gräns. Det tydligaste exemplet på detta var frukosten till vilken de just då hade tretton olika sorters matvaror i skafferiet. Dottern ville naturligtvis inte äta någon av dem. Hon ville hellre ha nummer fjorton! Ungefär samma drama utspelades vid de andra måltiderna och kring vilka kläder hon skulle ha på sig, när de skulle hem om de var ute och så vidare. Båda föräldrarna var välutbildade och hade fortfarande sitt sinne för humor i behåll. De kunde givetvis utan vidare se att situationen var ohållbar…
Läs fortsättningen på artikeln här
