Inte sällan gör hon en grej av min ankomst. Utropar högt att hennes pappa har kommit för att ta henne därifrån, som om det vore fullkomligt unikt med en förälder som kommer för att hämta sitt barn. Fast det är lika bra att vara snabb med att fira sin glädje, för det brukar inte dröja många sekunder från det att man visar sig till det att de andra barnen kommer fram och skrytsamt deklarerar att deras pappor och mammor minsann också ska komma och hämta dem vid den eller den tiden.
Läs Daniels alla krönikor
När jag går och grubblar på någonting samtidigt som jag hämtar henne pirrar det inte lika mycket, för då har jag svårt att ta in saker över huvud taget. Ibland är jag så inne i mina tankar att jag inte ens hör vad mitt barn säger. När jag kommer till sans igen blir jag ofta nedstämd över att jag har missat ett litet ögonblick i hennes liv. Kastat bort det och bytt ut det mot tankar som jag verkligen inte tjänar någonting på att tänka just då. Och då börjar jag tänka på hur många ögonblick man egentligen missar i livet genom att vara frånvarande i tankarna, bara för att inse att jag missar några till genom att fundera på det.
Från och med nu ska mitt huvudsakliga mål i livet vara att lära mig att implementera den insikten i vardagen, innan det är dags att kliva ner i min grop. Helst en god stund innan, så att jag hinner ha någon nytta av det. Men det är svårt att veta hur mycket tid man har på sig, när ingen vet till vilket datum den absoluta deadlinen är satt.
Och här pratar jag om döden, när firandet av Kristi födelse står runt knuten. Då är det ju livet man ska fokusera på. Nåväl, mycket talar för att det finns en del kvar av den varan också.
God jul!
