Häromkvällen när jag körde min numera klassiska kvällsrepertoar med expanderande lungor och vibrerande strupe blev Melina lite molnig. Pappa Johan undrade vad jag sjöng egentligen. Nackdelen med vår lilla tvåspråkiga familj är att när jag och Melina kommunicerar på rena grekiskan exkluderar vi hennes pappa som inte förstår mycket mer än Kalimera och Kalispera. Men han lär sig grekiska barnvisor i rasande fart och ibland hör jag honom sjunga på bruten grekiska: ”Ah konelaki, konelaki xilo pou tha to fas…”
När jag översätter denna grekiska barnvisa som jag och miljoner andra barn växt upp med låter det så här: Åh din lilla kanin du kommer få så mycket stryk…”
