Knappt hälften av barnen med cerebral pares är för tidigt födda. Efter hand som kunskaperna om omhändertagande av för tidigt födda barn ökar får också färre barn cerebral pares.
Cerebral pares är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn. Den mest karakteristiska följden
är nedsatt eller obefintlig muskelkontroll.
är nedsatt eller obefintlig muskelkontroll.
I Sverige föds cirka 200 barn med cerebral pares varje år. Funktionsnedsättningens svårighetsgrad
varierar mycket mellan olika barn. Det är heller inte ovanligt att barn med cerebral pares har ytterligare
funktionsnedsättningar, som exempelvis utvecklingsstörning, epilepsi, uppmärksamhetsstörning, perceptionstörningar och synskador.
varierar mycket mellan olika barn. Det är heller inte ovanligt att barn med cerebral pares har ytterligare
funktionsnedsättningar, som exempelvis utvecklingsstörning, epilepsi, uppmärksamhetsstörning, perceptionstörningar och synskador.
Träning och stimulans
Efter medicinsk utredning bestäms vilken behandlingbarnet behöver för att minska effekterna av skadan.
Det är vanligt med sjukgymnastik, arbetsterapi samt tal- och språkträning. Hos små barn sker behandlingen
oftast i form av lek och rörelseträning. Flera olika träningsmetoder finns som framgångsrikt ökar rörelseförmågan och främjar utvecklingen hos barnen.
Efter medicinsk utredning bestäms vilken behandlingbarnet behöver för att minska effekterna av skadan.
Det är vanligt med sjukgymnastik, arbetsterapi samt tal- och språkträning. Hos små barn sker behandlingen
oftast i form av lek och rörelseträning. Flera olika träningsmetoder finns som framgångsrikt ökar rörelseförmågan och främjar utvecklingen hos barnen.
Runt varje barn finns ett habiltieringsteam som ger barn och föräldrar stöd, råd och behandling. Målet är att ge varje barn så goda förutsättningar som möjligt. För barnets psykiska utveckling är det också viktigt
att få stimulerande upplevelser genom att leka på sina villkor och pröva sina förmågor. Barnet får också
pröva ut olika typer av hjälpmedel som kan underlätta vardag och fritid.
att få stimulerande upplevelser genom att leka på sina villkor och pröva sina förmågor. Barnet får också
pröva ut olika typer av hjälpmedel som kan underlätta vardag och fritid.
Förr var ortopediska ingrepp för att rätta till felställningar vanliga. Dessa har minskat då det numera finns mer skonsamma och effektiva metoder för muskelavslappning och för att hindra felaktiga nervimpulser. Styrketräning har också visat sig ge bra resultat. Sverige ligger långt fram i forskningsfronten och kunskapen om både träning av barn med cerebral pares och lindring av konsekvenserna av cerebral pares ökar ständigt.
Tre huvudgrupper
Cerebral pares delas in i tre huvudgrupper: spastisk CP, dyskinetisk CP och ataktisk CP.
Cerebral pares delas in i tre huvudgrupper: spastisk CP, dyskinetisk CP och ataktisk CP.
Spastisk CP – vanligast
Vid spastisk CP är nervbanorna som förbinder hjärnbarken och ryggmärgen skadade. Det medför bland annat att musklerna spänns onormalt vid rörelse, spasticitet, eller är spända hela tiden, hypertonus, vilket
gör det svårt att kontrollera rörelserna. Spastisk CP indelas i tre undergrupper: ena kroppshalvan
påverkas, hemiplegi, benen är mer påverkade än armarna, diplegi, armar är mer eller lika påverkade
som benen, tetraplegi.
Dyskinetisk CP
Vid dyskinetisk CP är rörelserna felaktiga och ofrivilliga. Musklernas spänning, tonus, kan växla omotiverat
och nyföddhetsreflexer kvarstå och göra det svårt att utföra ändamålsenliga rörelser.
Vid dyskinetisk CP är rörelserna felaktiga och ofrivilliga. Musklernas spänning, tonus, kan växla omotiverat
och nyföddhetsreflexer kvarstå och göra det svårt att utföra ändamålsenliga rörelser.
Ataktisk CP
Vid ataktisk CP har barnet problem med att samordna sina rörelser. Såväl rörelsernas precision som kraft
blir felaktiga, ataxi. Barnet har problem med balansen och har ofta en slapphet i kroppen, hypotonus, på
grund av nedsatt muskelspänning. Den motoriska utvecklingen går långsamt.
Vid ataktisk CP har barnet problem med att samordna sina rörelser. Såväl rörelsernas precision som kraft
blir felaktiga, ataxi. Barnet har problem med balansen och har ofta en slapphet i kroppen, hypotonus, på
grund av nedsatt muskelspänning. Den motoriska utvecklingen går långsamt.