Medan expediten var i färd med att demonstrera en cykel för min vän – och samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att hindra den äldsta pojken från att riva inredningen – funderade jag irriterat på vad hon egentligen hade sagt. Vadå ”är det pappadag idag?”, vad fan ska det betyda, muttrade jag för mig själv.
Att vi var två pappor – eller i alla händelser två män som hade med oss barn – hade hon ju alldeles rätt i. Så långt var vi överens. Men varför kommentera någonting så uppenbart och till och med formulera det som en fråga? Visst, det var en artighetsfras och ett sätt att få igång ett samtal, det förstod jag mycket väl, men varför inte använda sig av åskvädret utanför i så fall – det perfekta ämnet för kallprat.
Sättet hon gjorde det på nu var bara dumt och nedvärderande, även om hon säkert inte gjorde det med flit. Och jag var beredd att slå vad, med dyrbara insatser, om att hon aldrig skulle fråga två mammor samma sak, om det var mammadag. Lika lite som hon skulle fråga någon med hund om det var husse- eller mattedag.
Hur jag än försökte vrida på det fanns det ingen förklaring som inte gjorde mig förbannad. Kommentaren, tillsammans med det välbekanta ”vad ni är duktiga”-leendet var av det slag som på en mikrosekund förminskar en pappa till en fumlig avbytare. Ett substitut som inte är i sitt rätta element, men som rörande nog ställer upp för sin tjej, så att hon kan få lite egentid och ladda upp för att ta hand om barnen resterande 364 dagar.
Det fascinerar mig att en enda liten fras, framförd i största välmening, kan säga så mycket om samtiden och hur långt vi har kvar att gå.
