Bebisen börjar förflytta sig runt på golvet när den är omkring sju till nio månader gammal. Men grunden för en god motorisk utveckling läggs redan när barnet bara är några veckor gammalt.
Bebisar är nyfikna och vill utforska världen. Att kunna ta sig runt i rummet på egen hand är ett spännande äventyr för det lilla barnet. Barn som ännu inte behärskar att förflytta sig kan bli ganska frustrerade.
Låt barnet följa sin egen utveckling
– Förflyttning börjar när barnet är mellan sju och nio månader gammalt. Det är viktigt att bebisen får följa sin naturliga utveckling och att man inte faller för frestelsen att hoppa över vissa utvecklingssteg. Ett barn ska till exempel inte sättas upp för tidigt, säger barnfysioterapeuten Arnlaug Steine.
Barnets utveckling sker från huvudet och neråt i kroppen, från ryggsidan till framsidan, från skuldra till hand och från höft till fot. Utvecklingen sker i ett visst mönster från att barnet är nyfött tills det går. Hur snabbt det går varierar från barn till barn.
– Förutsättningen för en god utveckling av hela kroppen är att alla celler stimuleras, säger Steine. Hon har bland annat skrivit boken ”Jeg er meg – du er deg” om motorisk utveckling hos barn i åldern 0–2 år.
Genom att gå igenom dessa olika steg utvecklar barnet symmetri, belastning på lederna, balans, rotation och kontroll av upprätt ställning. (För en förklaring av dessa begrepp, se faktarutan längst ner i artikeln.)
Det händer ständigt nya saker när bebisen utvecklas. Vad är vanligt i olika åldrar, och vad kan man förvänta sig? Här kan du följa barnets utveckling, först vecka för vecka – sedan månad för månad.
Magläge från dag ett
– När barnet är vaket ska du inte vara rädd för att lägga det på magen redan från dag ett. Det kommer inte att orka ligga så länge, men vänjer sig gradvis vid magläge och blir allt starkare och mer uthålligt. När barnet är lite äldre blir reaktionen annorlunda om det har tränat från att det var riktigt litet, säger barnfysioterapeuten Karianne Bruun Haugen från Fysioterapeutförbundet. Hon har även varit ordförande för specialistgruppen för barn- och ungdomsfysioterapi.
Börja tidigt att träna magläge
Stimuleringen bör börja tidigt. Axelleden är avgörande för all förflyttning på golvet: rulla, åla och krypa.
– Börja vänja barnet vid magläge från dag ett. Men barnet ska inte somna i magläge, enligt professor Trond Markestads forskning om plötslig spädbarnsdöd. Nyfödda är ofta inte vakna så länge åt gången, säger Steine.
Hur länge barnet accepterar att ligga på magen utan att klaga varierar. Och i takt med att barnet blir större orkar det också ligga längre. Steine menar att det är bra att träna med barnet.
– Med stimulans från föräldrar sker vanligtvis en snabb och god utveckling hos barnet. Det är därför viktigt att barnet får träna på att stödja sig på axlar och armbågar. När barnet är runt åtta veckor gammalt är det ofta mer vaket. Om barnet klagar behöver det inte ligga så länge. Börja med en halv till en minut åt gången – helst flera gånger per dag. Gör det gärna i samband med blöjbyten. Massera gärna barnet och känn att muskulaturen är mjuk och rörlig, säger Steine.
Börja tidigt att vänja barnet vid att ligga på magen. Gör det gärna i samband med blöjbyten.
Fortsätt med övning i magläge tills barnet klarar att ligga på magen och leka i 15–20 minuter åt gången. Detta sker vanligtvis vid fyra till fem månaders ålder.
Så här kan ni träna magläge:
Hjälp barnet att få fram armarna och lägg det så att det stödjer underarmarna och armbågarna rakt under axlarna i 90 graders vinkel. Prata med barnet i ansiktshöjd och försök få barnet att sträcka nacken och lyfta huvudet så rakt som möjligt.
För att anpassa magläget kan man lägga barnet snett och delvis över en stor och mjuk kudde. Då blir det inte lika tungt och det utlöser inte eventuella smärtor i spända muskler. Barnet klarar då att ligga så längre och blir efterhand starkare i axelleden.
Svårt med magläge? Be om hjälp
Om det känns svårt att få till övning i magläge, råder Steine föräldrar att be om hjälp från barnsjuksköterska eller fysioterapeut på barnavårdscentralen.
– Barn är olika. Vissa har mjuk muskulatur, medan andra kan vara mer spända och ha stram muskulatur. Jag ser också att vissa omständigheter kring förlossningen kan påverka barnet, så att de på olika sätt kan ha spänningar och smärtor i nacke, rygg och höfter. Exempel på detta är snabba förlossningar, att barnet suttit fast, förlösts med tång eller sugklocka, eller stora barn som haft det trångt i slutet av graviditeten, berättar Steine.
– Och om föräldrar går till kiropraktor med barnet, bör de också be om en bedömning av muskulatur och motorik, menar hon.
Så här kan ni använda en stor huvudkudde för att träna i magläge. Foto: Arnlaug Steine
Olika sätt att förflytta sig på
Rulla:
I åldern sju till tio månader kan barnet rulla från rygg till mage, det vill säga en aktiv rullning. De flesta lär sig först att rulla från rygg till mage. Barnet vänder sig också över sin egen axel tidigare, men det är inte en aktiv rullning.
För att barnet ska kunna rulla behöver det tillräcklig styrka i axelleden samt i mag- och ryggmusklerna. Samtidigt behöver barnet kunna böja höftleden aktivt och sträcka det undre benet.– Rullning kräver alltså ett stort samspel och god koordination och rotation i olika leder och muskler, säger Steine.
Krypa/åla:
Detta sker med ett diagonalt rörelsemönster: höger axel och vänster höft samtidigt, vänster axel och höger höft samtidigt. Kroppen är fortfarande i kontakt med underlaget.
Skjuter sig bakåt:
Innan barnet börjar krypa diagonalt, kan vissa ha en period där de skjuter sig bakåt. Barnet skjuter då parallellt med armarna och vrider höfterna från sida till sida.– I en del facklitteratur sägs det att orsaken är att detta sätt att förflytta sig är lättast. Men det kan också bero på hur starkt barnet är i axlarna, och om det är redo att bära hela sin vikt på en axel i taget, säger Steine.
Drar sig framåt:
Vissa drar sig också framåt med parallella armar under en period.
Första uppresningen:
Så småningom vill barnet också ta sig upp i fyrfota stående, det vill säga det försöker stå på raka armar, med stöd av händer och knän. För att lyckas med detta övar det på ”armhävningar”. Barnet tränar först upp och ner på armarna, sträcker och böjer. Plötsligt en dag lyckas barnet böja i höfterna och få tyngdpunkten upp på knäna – fyrfota. Barnet är ofta ostadigt i början, och behöver därför träna mycket på balansen. I denna position gungar det fram och tillbaka, sjunker ner igen, och kommer sedan upp igen efter en liten paus.
Rumskjutare:
Vissa barn förflyttar sig över golvet genom att "rumskjuta", det vill säga de sitter upprätt på rumpan och använder armar och/eller ben för att ta sig framåt.– Detta är olyckligt. Anledningen till att barnet rör sig på detta sätt är att det blivit uppsatt för tidigt. Barnet ska inte placeras 90 grader rakt upp på golvet – detta ska barnet klara själv när det är redo. Vid cirka åtta månaders ålder utvecklar barnet det vi kallar fallskärmsreflexen. Det betyder att om barnet tappar balansen, klarar det att ta emot sig, säger Steine.
Hon påpekar att för att barnet ska kunna sitta behöver det ha stark rygg, och muskler i rygg och mage måste kunna samarbeta för att hålla barnet upprätt. Om barnet sitter med rundad rygg och vinglar från sida till sida, är det ännu inte starkt nog. Men när barnet har fallskärmsreflexen och styrka i bålmuskulaturen, kan det också börja sitta i barnstol vid bordet.
Målet är nått: diagonal krypning
När barnet efter naturlig utveckling behärskar diagonal krypning har det nått en viktig milstolpe. Om tekniken är på plats är barnet garanterat en god motorisk utveckling. Det kan sätta sig och ta sig ner på golvet igen på egen hand.
Måste alla barn gå igenom alla dessa utvecklingssteg?
– Man ska inte hoppa över något av de naturliga stegen i utvecklingen. Om barnet hoppar över något, eller påverkas att göra det, missar det stimulans av alla leder, muskler och nervförsörjning. Det som hoppas över i spädbarnsåldern går inte att ta igen på samma sätt senare, säger Steine.
Hon betonar att en god motorisk utveckling förebygger belastningsproblem senare i livet. Hos vissa barn uppstår utmaningar tidigt.– Jag ser ofta att de som satts upp tidigt blir stela i ryggen, eftersom de gått miste om all mobilisering och styrketräning som rullning, krypning, armhävningar och krabbning ger, påpekar hon.
Är det så att de som inte lär sig krypa kommer att gå senare?
– Vissa lär sig gå senare för att de saknar grunden i den motoriska utvecklingen. Andra lär sig gå tidigt, men kvaliteten på gången och balansen kan bli sämre, säger Steine.
Detta kan i sin tur leda till problem i ben och fötter. Man kan se att barnen får inåtrotation i framfoten, stortån kan börja peka inåt, vilket kan leda till att barnet snubblar lätt. För vissa kan hälbenet få snedställning, och kvarstående plattfot (innan barnet går aktivt har de flesta ett nedsjunket fotvalv som normalt försvinner), och vissa barn blir även hjulbenta.
– En bra krypperiod är alltså också viktig för en god utveckling av ben och fötter, avslutar Steine.
Foto: Arnlaug Steine
Bild till vänster: Här ser man en tendens till att stortån vrider sig inåt och att insidan av fötterna belastas mest. När barnet går aktivt är det viktigt att använda bra skor med stabil hälkappa. Inomhus bör barnet också ha skor, gärna sandaler som är öppna och har hälkappa.
Bild till höger: Här ser man att barnet fortfarande har gripreflex i fötterna och en tendens till snedställt hälben. När barnet är i ”lära-sig-gå-fasen”, det vill säga reser sig upp, går sidledes med stöd, kan barnet ha halkfria strumpor som minskar något av det ”grepp” barnet tar med fötterna. Vid självständig gång övergår man till skor och sandaler, så att skelettet med hälben och mellanfotsben får bra stöd.
Genom att följa sin naturliga utveckling utvecklar barnet:
Symmetri: Lika och jämn utveckling i kroppens två halvor. Kroppen är uppdelad från huvud/hjärna till fot. Två sidor som ska samordnas. Det börjar mycket tidigt när barnet försöker få huvudet i mittläge och aktiverar båda axlarna.
Viktbäring: Leder och muskler utsätts för delvis eller hela kroppsvikten och aktiverar därmed alla ledband, muskler och nerver runt ett eller flera leder.
Balans: Att kunna hålla en position, ta sig in och ut ur den, och i följd skapa nya positioner som tillsammans blir rörelse – och att kunna förflytta sig utan att tappa balansen.
Rotation: Sker i alla delar av kroppen och leder. Exempelvis i nacken när huvudet vrids, i höft- och axelleder. Andra rotationsrörelser sker i små leder och muskler längs hela ryggraden, och det är viktigt att utveckla alla för att få god motorisk funktion och kontroll.
Upprätt kontroll: Kroppens förmåga (via nervsystemets påverkan och kontroll) att behålla en ställning genom att kroppens tyngdpunkt samarbetar med stödytan. Oftast nämns detta i samband med första uppresning, men det gäller också när barnet lyfter huvudet för första gången.
Så populært er Disa:1359 personer har detta namn.I 2024 var Disa på 252:e plats bland Alla förnamn flickor 2024.
Användning av namnet Disa i Sverige...
