När mamma tog jobb på en snörfabrik fick mormor ta hand om mig. Mormor som arbetat som piga sen hon var 11 år var det tuffaste kvinna jag mött. Men hon kunde varken skriva eller läsa. Sagor fick jag ändå. Mormor var en sann sagotant. Med sin hesa röst, sina sandpappriga händer och sin berättarlust lugnade hon ner mig. Det enda jag ångrar är att jag inte skrev ner sagorna så länge hon levde. Nu minns jag dem fragmentariskt, i suddiga bilder som ger ett lyckorus och ett lugn när jag plockar fram dem i hjärnans hårddisk.
Min ettåriga dotter lever ett annat liv…
