Kan du förlossningens olika faser?

Övergångsskedet

Tidsperioden från att livmodermunnen är sju–åtta centimeter öppen tills den är helt öppen (utplånad, 10 centimeter) kallas ofta för övergångsskedet. Detta är ofta den tuffaste delen av förlossningen, men som tur är också den kortaste – kom ihåg det!

Många födande har svårt att hitta en bra ställning under detta skede och har ett starkt behov av att röra sig. Värkarna kommer ofta och är kraftiga. Ofta uttrycker den födande att hon inte orkar mer och vill ha hjälp att avsluta förlossningen. Många ber också om mer smärtlindring. Det är vanligt att känna krystkänsla trots att det ännu inte är full öppning. Du kan då bli ombedd att andas igenom värkarna. Att börja krysta för tidigt kan leda till att kanten på livmodermunnen svullnar upp. Lyssna därför på barnmorskans råd.

I denna fas behövs mycket uppmuntran från din partner eller följeslagare. Det kan också vara bra med lite extra energi (mat eller dryck) om du orkar. Barnmorskan är närvarande hela tiden och hjälper dig genom varje värk.

När du förbereder dig inför förlossningen och läser detta, kan det vara klokt att fundera på: Vad brukar – eller vill – du själv göra när alla krafter känns slut men du ändå måste hitta nya resurser? Lita på att detta är normalt, att det kommer att gå bra och att det snart är över. Målet är nära!

Utdrivningsskedet (frigörelsesfasen)

Barnet föds

Denna fas varar från att livmodermunnen är helt öppen (utplånad, 10 centimeter) tills barnet är fött. När barnet ska vidare ner i förlossningskanalen väljer det minsta motståndets väg. Det innebär att barnets huvud och kropp måste rotera och att vävnaden i slidan och bäckenbotten tänjs ut.

Den första delen, den passiva fasen, varar från att du har full öppning tills barnets huvud står mot bäckenbotten. Trots att livmodermunnen är helt öppen kan det ta lite tid (och flera värkar) innan barnets huvud (eller säte) har kommit ner till öppningen. Detta tar längre tid hos förstföderskor eftersom förlossningskanalen inte tidigare har varit utvidgad. Värkarna kan variera, och det kan vara långa pauser. Kanske är detta naturens sätt att låta mor och barn samla kraft inför slutspurten? Slappna bara av – värkarna kommer tillbaka snart.

Det kan vara svårt att motstå trangen att krysta. Barnmorskan kan be dig att vänta med att krysta för fullt så att du inte tar slut för tidigt eller orsakar svullnad i bäckenbotten. Vissa kvinnor småkrystar lite och kan känna viss lindring av detta.

Den andra delen, den aktiva fasen, börjar när barnets huvud (eller säte) nått öppningen och trycker mot ändtarmen. Den födande upplever en stark krystkänsla, som om hon behöver ha avföring. Vid detta tillfälle går det inte att hålla emot – värkarna tvingar dig att trycka ut barnet. Denna hjälp är ovärderlig.

Smärtan känns annorlunda i denna fas av förlossningen. Det sker en enorm utsträckning av vävnaden, och det kan kännas som om hela förlossningskanalen ska spricka. Samtidigt känner många en lättnad över att äntligen få vara aktivt delaktiga i att avsluta förlossningen.

Det är mycket viktigt att lyssna på barnmorskan så att ni samarbetar väl. Då kan ni använda både värkarna och dina egna krafter på bästa sätt. Även om du bara vill att det ska vara över så snabbt som möjligt, är det bäst att barnets huvud kommer ut långsamt för att undvika stora bristningar. När huvudet är fött måste man ofta vänta på nästa värk innan axlarna roterar och resten av kroppen föds.

Efterbördsskedet

När barnet är fött börjar efterbördsskedet. Det är en kraftig omställningsprocess. Från att ha varit skyddat i livmodern ska barnet nu börja andas själv. Under de första minuterna är barnet dubbel-försörjt eftersom navelsträngen fortfarande ger syre och näring. Det är viktigt att den inte kläms av innan barnet börjat andas på egen hand. Under väntan förs cirka 100 ml blod från moderkakan till barnet – rikt på järn och stamceller. När navelsträngen har slutat pulsera och blivit vit och slapp, kan den klippas. Barnet kan ligga på mammans bröst under väntetiden. Om barnet är slappt, påverkat eller för tidigt fött kan det vara bra att låta barnet ligga lägre än moderkakan så att blodöverföringen går snabbare.

När moderkakan gjort sitt arbete kommer en eller två kraftiga sammandragningar (eftervärkar) som hjälper till att stöta ut den. Tillsammans med moderkakan kommer även hinnor och navelsträng. Barnmorskan kontrollerar att moderkakan är lös och håller försiktigt i navelsträngen samtidigt som du krystar. Moderkakan föds vanligtvis inom de första 10 minuterna efter att barnet kommit till världen. Ibland tar det längre tid, och i sällsynta fall måste moderkakan tas ut på operationssal under lätt narkos. Vid riklig blödning ges läkemedel för att få ut moderkakan snabbare. Säg till om du haft problem med att få ut moderkakan vid tidigare förlossningar.

Eftervärkar

När moderkakan lossnar från livmodern stängs blodkärlen som försåg den med blod. Då drar sig livmodern ihop och förblir sammandragen. Detta är helt nödvändigt. Sammandragningarna kallas eftervärkar och känns som kramp i magen. Oftast upplever omföderskor detta mer än förstföderskor. Livmodern vägde cirka 1000 gram när du födde, och kan kännas i nivå med din navel. Nu ska den tillbaka till sin ursprungliga storlek på cirka 60–70 gram. Samma hormoner som får mjölken att rinna ut ur brösten påverkar också livmoderns muskler. Barnets sugande stimulerar denna hormonproduktion, vilket gör att eftervärkarna känns tydligast när barnet ammar.

Avslag

Den blodiga flytningen (avslag) kan vara riklig de första dagarna. Hela det “sår” i livmoderslemhinnan där moderkakan satt ska nu läka. Mängden av avslag är individuell. De första tre till fyra dagarna är den oftast rikligare än en kraftig mensblödning, därefter avtar den. Avslag luktar som menstruation.

Läs också:

Födsloställningar

Detta händer i vaginan under förlossningen

Så mäter barnmorskan hur öppen du är

Ta hål på fosterhinnorna – varför och hur?